Diktator en dag!
Allt sköts av någon annan!
En dröm för många!
Så har vi säkert tänkt, när vi haft svårt att hinna med allt som skulle göras.
Du får mig att inse att jag fortfarande har mycket att vara nöjda med.
Tack för alla fyndiga funderingar!
Gav upp, och fick sagt det du skulle.
Nej, att ge upp ligger inte för dig, helt enkelt. Men just relax, som Ronnie Eriksson och Passgångarn sa: det kommer när det kommer.
När det är så dags, då blir det lätt. Tror jag.
Tydligen inte dags än.
En fin känsla av ditt samarbete med assistenterna fick man i detta inlägg. /Mooseeyes
Det måste vara jobbigt när dina texter missförstås.
Men alla bra texter har många bottnar. Kanske har de bottnar som själva författaren inte är medveten om, eller inte bryr sig om. Var och en hittar något i din text och uppskattar det.
Är vi inte lite som dina assistenter som understår sig att vara dina händer? Vi kan missförstå vad du vill och kanske t o m såra dig oavsiktligt, tyvärr. Vi tar ledigt ibland.
Du ger dina assistenter ett meningsfullt jobb och de får betalt för det. Vi läsare får dina texter att läsa. Ibland som fan läser bibeln... Ibland kanske kan det ge dig tillfredtällelse ändå.
Även Du tar ledigt ibland. Och då saknar jag dig mycket.
Läste om Astrid Lindgren på SvD idag. Om en mångårig brevväxling med en flicka som så småningom blev kvinna. Bilden av Pippi på julafton, ensam vid sitt ljus. Var inte det lite av Astrid Lindgrens kärna? Ensamhet. Och just därför en sån sällskaplig kreativitet.
Jag funderar på det, att vi har nog alla en kärna, ett grundläggande sätt att vara som det andra byggs kring. Själv identifierar jag mig med en läkande klarsyn (sen må andra tycka om den saken vad de vill...). Det har tagit många år för mig att acceptera vad jag ser, därför har jag levat i konflikt med mig själv.
Och för din del... Ja det kan väl egentligen bara du själv säga, och det är bara du som har rätt att säga det. Men jag tror att själva livskraften är en kärnegenskap hos dig. Då ligger det inte för en att ge upp.
Vore intressant att höra vad andra har att säga... om sig själva. Och om själva saken; har vi en kärna? Eller är vi lökar? "Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt" skriver Tomas Tranströmer. Handlar det om detta? /Mooseeyes
Är du inte ganska långt in och rotar på den här bloggen? Och det är det som uppskattas så mycket även om det ibland upprör också?
Kärna låter lite väl hårt och fast. De delar av ens personlighet som man inte visar så mycket av behöver ju inte vara det mer äkta och inre. Det kan ju vara sånt man håller tillbaka lite för att de inte är så accepterade i vardagslivet, kanske ibland med rätta för att de delvis styrs av instinkter (aphjärnan) och hormoner (t ex främlingsfientlighet, sexlust, aggressivitet, osv).
Det här sista inlägget blev ju väldigt bra trots att det jävlades. Kan du känna dig nöjd emellanåt? Vad tänker du på då?
Håller med Kristina S: dina texter är som konstverk som vi tolkar. Det är en ynnest att få följa dem!/Linnéa
Du inspirerar mig,både genom ditt uttryckande och syn på livet! tack för att du är du. Kram!
Du har utvecklats till en riktig poet. Vad nu det är - "en riktig poet". Vad jag menar är att jag gillar många av dina inlägg och uppskattar dem som dikter. Speciellt inlägget om att sitta utanför lampskenet.
Jag tappar nästan andan ibland när jag läser dina inlägg. Som om jag fick en boxning i magen. Jag har inte förmågan att svara så djupsinnigt och klokt som dina bloggkompisar. Som du vet är jag inte prima själv och inser att inom en viss framtid kommer jag inte att kunna duscha och klä på mig själv. Står inte heller ut med att maken kan hjälpa mig. Jag har alltid tyckt att jag kan själv och att jag får ta i lite till för att fixa det, vad det nu kan vara. Jag har ett jävla intigrationsbehov. Jag försöker tänka efter och då tror jag att jag skulle acceptera assistenter som får betalt framför att "ställa krav" på familjen. Förmodligen förstår mina närmaste att jag är feg och sturk. Kanske skulle jag inte stå ut med att någon av de närmaste sa nej till mina behov. Då känns det tryggare att inte be om hlälp. Hoppas innerligt att du får ordning på ögonen
Jag har fastnat på något du skrev tidigare- "Hur ger man upp?" Den meningen innefattar så otroligt mycket. Jag vill inte tänka att du ska känna så, min hjärna låter bli, men kroppen reagerar. Precis som den morgonen jag öppnade ditt mail alldeles innan vi öppnade och alla kunder strömmade in. Jag läste och min hjärna tog inte in det som stog men mina knän höll inte, jag måste sätta mig. Det är konstigt hur skilda kroppen och tanken (själen?) är trots att man tror att man är en och samma. Samtidigt så självklart. När vi var till Uppsala och såg Joseph efter att han dödats var det så tydligt att han inte var där. På samma sätt som man vet direkt när man kliver innanför dörren hemma att ingen mer än man själv finns i huset, lika tydligt blev det att se hans kropp ligga där alldeles tom, han själv var inte där. Hans själ var inte kvar, åtminstone inte där. Fast kvar var han ändå, han fanns hos oss rätt länge, och kommer fortfarande då och då. Trösterikt.
Jag vet inte var jag vill komma med det här, jag önskar det fanns något jag kunde göra för att underlätta för dig. Maktlös är man inför livet.
Kram
Hej!
Laddar ner lite gamla sommar-poddar och kom över ditt prat från 2010. Med tanke på att du redan då hade överlevnadsrekord så trodde jag ifrån att du skulle ha lämnat oss vid det här laget. Hittade din blogg nu och blev så glad att du lever! Eftersom du verkar ha ett så givande och värdefullt liv, trots din sjukdom, så hoppas jag du kan fortsätta slå rekord! Hälsningar, David
Tittar du på Moraeus med mera? Det gör jag! Enormt inspirerande tycker jag. Just nu pratar han med Laleh som sjunger om våren och döden. /Mooseeyes
Ge inte upp!
Nu har du ju just börjat något nytt! Att kommentera direkt efter varje inlägg.
Vi kommer att skriva allt oftare för att få en liten personlig kommentar. Inte bara för okynnes skull, utan för att vi så gärna vill veta vad du tänker om våra tankar. Och vi vet alla vilken möda det är bakom varje liten bokstav (för att inte tala om varje stor bokstav!), så det är enormt hedrande.
Du som sitter där du sitter utvecklar hela tiden nya saker. Gör vi andra tillräckligt mycket av våra möjligheter? Känner mig som jag vecklar in mig istället alltför ofta. I saker jag inte är intresserad av, som bara känns som återvändsgränder. Också faa
Kämpa vidare för det är du som har inspirerat mig till att kämpa, hitta lösningar, gå vidare och njuta av allt som man kan njuta av!!! Tack,,,,fortsätt skriv för vi behöver dig!!
En god vän i Uppsala sa en gång att jag inte skulle kräva att allt skulle vara färdigt hela tiden. "Gör så mycket du kan" och sen dess, typ, har jag slängt iväg halvfärdiga alster varannan gång. Så får det vara.
Nej, inte många har dina erfarenheter; noga räknat bara du, men du har beskrivit de erfarenheterna s å m å l a n d e så här långt. Dina kommande erfarenheter återstår att teckna och jag kan vänta.