harpasione

 

 

 

 Jag såg ett inslag på tv om klimatskolstrejkarna och tyckte att de verkade så oklara med vad de egentligen ville.

Sen var det en kompis som delade ett raljerande inlägg på Facebook, som motsvarade vad jag hade tänkt, så då delade jag det.

Trots att jag hade en svag känsla av att det inte var helt politiskt korrekt i mina kretsar.

Och det var det inte.

Något senare skrev jag så här på Facebook:

 

" Nej, man får inte vara kritisk till klimatskolstrejkarna. Då är man en ond människa.

Jag är övertygad om att det finns både miljöengagerade ungdomar, och såna som tar chansen att bli hjältar samtidigt som de slipper skolan en stund.

Men det som stör mig är att de inte har något budskap som visar att de fattar vad det handlar om.

De kunde väl ropa Stoppa överkonsumtionen, Krossa privatbilismen, eller nåt...

Och jag har inte dåligt samvete över min egen livsStil."

 

Det var några som gillade inlägget, men inte kommenterade.

Och så var det flera vänner som blev arga på mig.

Jag hade fattat att man var ond, men inte SÅ ond...

 

Det fick mig att fundera över både klimatskolstrejkarna och mig själv.

Grundligt.

När det gäller klimatskolstrejkarna kom jag fram till att de är ju tydligen inte miljömedvetna aktivister på det sättet jag hade trott, utan det är oroliga och rädda  barn som kräver att makthavarna ska rädda allas vår framtid. Rätta mig om jag har fel!

Jag vet att Greta själv är otroligt kunnig och lever som hon lär.

 

Och vad tänkte jag om mig själv?

Att jag är rätt så borta i miljödebatten, ja inte bara miljön...

Jag läser ingen dagstidning.

Jag har inget jobb, inga arbetskamrater, och ingen fikarast där jag kan vädra mina synpunkter. Förresten skulle det inte hjälpa om jag hade fikaraster, eftersom jag inte kan prata. Att skriva är ett helt annat språk, så seriöst.

Jag är isolerad och utanför.

Därför tycker jag inte att nånting angår mig.

Brexit och pengatvätt, va faan kan jag göra åt det?

Det spelar absolut ingen roll vad jag tycker.

Så här är jag säker på att många känner.

Demokratin urholkas.

Men så ibland blixtrar det till, och jag tycker något, och då har jag använt Facebook som mitt fikarum.

Jag ska inte göra det mer.