Till mamma E
En gång när jag gick på lågstadiet var jag tvungen att springa helt ensam genom högstadiets centralkapprum (det hette så där alla högstadieelever hade sina skåp). Det var väl lektionstid, så det var folktomt, förutom två elever, en kille och en tjej med långa naglar. De bråkade, säkert bara på skoj, men för mig blev det skräckbilden av högstadiet.
Den satt fast länge. Hur de där naglarna kunde rivas. Och skolkade de kanske?
Man kan aldrig ana hur en upplevelse sätter sig i ett barns hjärna.